French Baroque Era Painter, 1594-1665 French painter and draughtsman, active in Italy. His supreme achievement as a painter lies in his unrivalled but hard-won capacity to subordinate dramatic narrative and the expression of extreme states of human passions to the formal harmony of designs based on the beauty and precision of abstract forms. The development of his art towards this end was focused on the search for a point of equilibrium and synthesis between the forces of the Classical and the Baroque around which most critical debate in Rome was concentrated during the 1630s. Poussin did not aspire to the classicism of Raphael's idealized human forms or Michelangelo's re-embodiment of the physical splendours of the antique world, nor did he attempt to vie with the bravura and energy of Annibale Carracci's treatment of Classical mythology in the Galleria of the Palazzo Farnese in Rome. Equally he was not concerned with the illusionistic effects and heightened emotionalism of Baroque artists such as Pietro da Cortona and Lanfranco. He was concerned above all with interpreting his subject-matter, whether Classical or religious, and telling a story with the greatest possible concentration of emotional response,  Related Paintings of POUSSIN, Nicolas :. | The Triumph of Neptune sg | A Roman Road af | Helios and Phaeton with Saturn and the Four Seasons sf | Landscape with Saint Matthew and the Angel | The Rape of the Sabine Women sg |
Related Artists:
Jacob Isaacksz. van Ruisdael
painted Landscape with Dune and Small Waterfall in 1646
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.
John Opie
English Painter, 1761-1807,English painter. He was born in a tin-mining district, where his father was a mine carpenter. He had a natural talent for drawing and was taken up by an itinerant doctor, John Wolcot (the poet Peter Pindar, 1738-1819), who was an amateur artist and had a number of well-connected friends. Wolcot taught Opie the rudiments of drawing and painting, providing engravings for him to copy and gaining him access to country-house collections. Opie's early portraits, such as Dolly Pentreath (1777; St Michael's Mount, Cornwall, Lord St Levan priv. col.), are the work of a competent provincial painter and owe much to his study of engravings after portraits by Rembrandt. His attempts at chiaroscuro and impasto in Rembrandt's manner gave his pictures a maturity that clearly startled contemporary audiences expecting to see works by an untutored artist. Thus in 1780, when a picture by him was exhibited in London at the Society of Artists with the description 'a Boy's Head, an Instance of Genius, not having ever seen a picture', Opie was hailed as 'the Cornish Wonder'. When he himself arrived in London, where he was promoted by Wolcot and his paintings were exhibited at the Royal Academy in 1781 and 1782, he was seen as a phenomenon, impressing even Joshua Reynolds, who is reputed to have remarked that Opie was 'like Caravaggio and Velasquez in one'.